Jag minns det så väl, telefonsamtalet för två år sedan. Jag grät, och tillslut kunde jag inte. Jag klarade inte av att höra din röst, som jag saknat så länge.

Jag fattade ingenting, allt var en enda stor gåta, och jag grät mig till sömns varje kväll i ett halvår efter det samtalet. Idag fattar jag, jag fattar vad som pågått under dessa år då jag inte fattat någonting och jag är mer förstörd än någonsin.

Det här är en mardöm och jag vill bara vakna, jag kan inte se hur vi hamnade här.

Det är bara jag som vill veta av dig igen, känner mig självisk för det men det är du som har lärt mig allt jag kan, du har alltid funnits där, alltid. Du har varit närmare mig, än någon annan. Jag har varit så speciell.

Varför just vi, varför just du av alla i hela världen?

Broken

Chilla med johan efter skolan i någon timme eller två, åkte till Malin efter det och fixade slingorna. Håret har inte torkat, och jag vågar inte kolla!

Halsont, förkylning, och feber har flygit på mig under en timme bara, helt otroligt! Men bara att knapra alvedon, och fixa matte nationella imorgon!