Jag saknar när du måste stänga av mina snoozningar på morgonen, för att sedan butta ur mig ur sängen för att jag inte ska komma försent till skolan.

Pussarna i pannan, tjaffset om ett filmval mellan en actionfilm och en romantisk komedi. Brottningsmatcherna, när vi nästan har ihjäl varandra.

Att ligga och lyssna på you're all I want med dig innan vi somnar, och krama dig extra hårt när det kommer till refrängen.

Prata till långt in på nätterna med dig, göra ansiktsmasker, och ta fula kort.

Pussa dig tills jag får skavsår på läpparna, att du alltid suckar när jag tar tredubbelt så mycket tandkräm som dig. När du alltid säger ''oj'' när jag kliar dig på ryggen, när jag får sätta mina alltid lika iskalla fötter emot din mage så att du inte vet vart du ska ta vägen. Jag saknar att bli sur på dig när du klipper dig, att göra tungleken med dig som jag alltid skriker av, att vinna över dig i något spel, så att du alltid blir sur efteråt.

Jag saknar allt det där, och lite till.

Jag skulle vilja sitta här och skriva en hel bok om hur jag känner,hur jag känner i djupet av mitt hjärta. Sätta ord på alla mina känslor som finns där nu.

Men det går inte, orden finns inte där och jag vill bara skrika.

Ibland tror jag att vi gav upp för lätt, att vi kunde leta efter kärleken igen och hitta tillbaka dit. Men det funkar inte så, det har aldrig gjort det.

Kanske har vi haft vårat, det kanske är meningen att det ska ta slut här.               Men varför känns det då inte rätt?

Kladdkakan är klar, och nu tänker jag bara lägga mig under täcket och strunta i allt.