Har en såndär kväll när man bara sitter och känner sig ensammast i världen, då man tänker alldeles för mycket på allt, och bara rör till det ännu mer.

Tänker tillbaka på den delen av året som redan runnit iväg, vilket jävla helvete det dragit med sig egentligen. Har knappt vågat förstå på riktigt vad som har hänt, vissa saker har jag inte kunnat göra något åt, saker som bara hände.

Men det finns så mycket jag hade kunnat göra annorlunda, saker jag inte är så stolt över att jag gjorde.

Jag vet att det inte är någon idé att älta allt det där, men jag kan aldrig låta bli ändå. Det är så jag fungerar, jag måste ha kontrollen hela tiden.

Och nu har jag inte det längre, och det är då jag förlorar mig själv.

Vet inte riktigt vart jag har tagit vägen, vad jag håller på med, vart jag vill komma. Allt är å invecklat, och jag går runt med en ständig ångest utan att veta varför.

Jag önskar varje dag att det skulle komma någon, någon som ger mig svar på allt jag inte kan svara på själv, som bestämmer allt jag ska göra, som är bäst för mig egentligen. Jag klarar inte att se sånt själv, och nu orkar jag snart inte mer.

Hemma!

Käkade iallafall jävligt nyttigt imorse, ärligt när ska jag ge mig?!