Nyss hemkommen från årets första, och enda luciatåg.

så jäkla mysigt att sitta och kolla på alla söta små barn, som sjunger fel.

Min lillasyster var mellanstadiets lucia också, det är bra att hon går i mina fotspår, hon sjunger dock som en gud och det kan jag säga att det gör verkligen inte jag ! Min familj drog hem hela vinstbordet också.

Nu ska jag sätta mig och plugga matte tills ögonglobarna trillar ur, sista provet i övermorgon och jag ska ha ett VG !

När du kom fram till mig och kramade om mig var det som att allt inom mig brast.

Alla minnen sköljde över mig som en våg, och jag kunde inte hindra tårarna från att skjuta upp i mina ögon.

Jag trodde inte att jag saknade det, men det gör jag.

Det var trotsallt du som fick ur mig ur mitt lilla skal, utan dig hade jag inte varit den jag är idag, det hade jag bara inte.

Det räcker inte med ett tack för allt du gjort, men det finns inget annat att säga.

Tack

Jag har kommit på att jag alltid ljuger för migsjälv, jag har så jävla svårt att erkänna saker för migsjälv.

Om något händer som inte borde hända, så har jag så jävla svårt att acceptera att man inte kan spola tillbaka tiden och få det ogjort.

Men när man väl har accepterat, och gått vidare så händer det nya saker som får hela världen ur balans.

Men jag jobbar på detdär, jag måste lära mig att ingen någonsin kommer att vara så som jag vill, perfekt.